Att ledas av kärleken
Från den stund då vi lämnar moderlivet, eller enligt många redan från den stund då vi intar det, så börjar skolningen. Vi lär oss vilka beteenden, vilka känslor och handlingar som belönas och vilka som bestraffas. I boken "Krama din Skugga" av Debbie Ford beskrivs den nyfödda människan som ett sagolikt slott av möjligheter. Ett slott av oändliga rum. Varje känsla och varje egenskap har ett eget rum i vårt slott och även om våra slott ser olika ut så bär vi alla samma helhet inom oss. Allting finns, och allting finns i oss alla. Det nyfödda barnet bara är, det varken dömer bra eller dåligt, rätt eller fel. Det nyfödda barnet bara känner och befinner sig i sin känsla, hon upplever och är i sin upplevelse. Upplevelsen och uttrycket för upplevelsen är varken negativt eller positivt.
Men till följd av vår omgivnings egna sår och oförmåga att acceptera och tillåta sitt hela fullständiga jag så får det lilla barnet lära sig vilka uttryck, vilka upplevelser och vilka känslor som är tillåtna och vilka som inte är det. Vi får lära oss vilka rum i vårt slott som anses fula, otillräckliga, onödiga, överflödiga och förkastliga, vilka delar av oss som oacceptabla och otillåtna, och vi börjar stänga dörr efter dörr i vårt slott. Vi förseglar rum efter rum. Släcker ner. Tystar ner. Av alla olika anledningar och ingen anledning alls, av tusentals människors åsikter och ingen åsikt alls, så omskapar vi oss själva för att duga till och bli accepterade, tills vi helt glömmer bort att vi är fantastiska sagolika slott fulla av möjligheter. Vi lär oss att förakta oss själva och stora delar av dem vi är. Vi lär oss att förneka, barrikadera dörrar, låsa och regla, tills vi fullt och fast tror att vi innerst inne är en fyrrummare i behov av reparation.
Från att i varje given situation låta oss ledas av kärleken, så som alla barn gör, får vi lära oss att istället ledas av rädlsan att inte vara godkänd, att inte duga till. Av rädslan att inte vara accepterad och inte tillhöra. Andras rädslor, andras känslomässiga sår och bedömningar blir till vårt eget självförakt.
När vi kan lära oss att skilja på vilka av våra handlingar, vilka av våra känslor och våra reaktionsmönster som är grundade i rädsla och vilka som är grundade i kärlek, så kan vi så småningom befria oss själva ifrån det fängelse som vi skapat åt oss själva. Först då kan vi förmå öppna dessa slutna dörrar i vårt slott och återerövra makten över dem vi har blivit och dem vi egentligen önskar vara. Först när vi kan se på vilket sätt vi omedvetet valt att styras av våra rädslor så kan vi använda vår fria vilja till att välja någonting nytt. Någonting större, någonting vackrare, någonting mer nära, mer fyllt av kärlek, glädje och ljus. Det är först när vi identifierar vår skugga som vi får möjligheten att fullt ut leva som våra sanna jag.
Låt oss se närmare på några kännetecken hos kärlek, respektive rädsla.
Ur boken "Kärlekens Insikt" av Don Miguel Ruiz.
Kärlekens stig, rädslans stig.
Kärlek har inga skyldigheter. Rädsla är full av skyldigheter. Längs rädslans stig gör vi det vi gör på grund av att vi måste göra det, och vi förväntar oss att andra ska göra vissa saker därför att det måste göra det. Vi har skyldigheter och så snart vi måste göra något gör vi motstånd mot det. Ju mer motstånd vi känner, desto mer lider vi. Förr eller senare försöker vi smita ifrån våra skyldigheter. Å andra sidan känner kärleken inget motstånd. Det vi gör gör vi därför att vi vill göra det. Det blir ett nöje; det är som en lek och vi har skojigt under tiden.
Kärlek känner inga förväntningar. Rädsla är full av förväntningar. Av rädsla gör vi saker därför att vi förväntar oss att vi måste och vi förväntar oss att andra ska göra likadant. Det är därför rädsla gör ont och kärlek inte gör ont. Vi förväntar oss något och om det inte blir så känner vi oss sårade - det är inte rättvist. Vi klandrar andra för att de inte uppfyller våra förväntningar. När vi älskar har vi inga förväntningar; vi gör det därför att vi vill göra det och om andra människor älskar eller inte beror på ifall de vill göra det eller inte och det är ingenting personligt. När vi inte förväntar oss att något ska ske och ingetning sker, då gör det detsamm,. vi känner oss inte sårade, för vad som än händer så är det okej. Det är därför nästan aldrig något sårar oss när vi älskar; vi förväntar oss inte att den vi älskar ska göra något och vi har inga skyldigheter.
Kärlek bygger på respekt. Rädsla respeketerar inte någonting, inte ens sig själv. Om jag tycker synd om dig betyder det att jag inte respekterar dig. Du kan inte välja själv. När jag måste välja åt dig respekterar jag dig inte. Om jag inte respekterar dig försöker jag kontrollera dig. När vi säger till våra barn hur de ska leva sina liv beror det för det mesta på att vi inte respeketerar dem. Vi tycker synd om dem och försöker göra för dem det de borde göra för sig själva. När jag inte respekterar mig själv tycker jag synd om mig själv, jag tycker inte att jag är god nog att lyckas i den här världen.
Hur vet man när man inte respekterar sig själv? Det är när man säger: "Stackars mig, jag är inte stark nog, jag är inte intelligent nog, jag är inte vacker nog, jag kan inte lyckas." Självömkan beror på bristande respekt. Kärlek är skoningslös; den tycker inte synd om någon, men den känner medkänsla. Rädsla är full av ömkan, den tycker synd om alla. Du tycker synd om mig när du inte respeketerar mig, när du inte tyckar att jag är stark nog att lyckas. Kärlek, å andra sidan, respekterar. Jag älskar dig, jag vet att du lyckas. Jag vet att du är stark nog, intelligent nog, bra nog att göra dina egna val. Jag behöver inte välja åt dig. Du kan göra det själv. Om du faller kan jag ge dig min hand och hjälpa dig att resa dig upp jag kan säga: "Du kan klara det, försök bara". Det är medkänsla, men det är inte detsamma som att tycka synd om. Medkänsla kommer ur respekt och kärlek; att tycka synd om kommer ur brist på respekt och ur fruktan.
Kärlek bär det fulla ansvaret. Rädsla undviker ansvar, men det betyder itne att det inte har något. Att försöka undvika ansvar är ett av de största misstag vi gör, därför att varje handling vi utför får en konsekvens. Allt vi tänker, allt vi gör, får en konsekvens.Om vi gör ett val får vi ett resultat eller en reaktion. Om vi inte gör ett val får vi ett reslutat eller en reaktion. Vi kommer att uppleva konsekvensen av våra handlingar på ett eller annat sätt. Det är därför varje människa är helt och hållet ansvarig för sina handlingar, även om hon inte vill vara det. Andra människor kan försöka betala för dina misstag, men du kommer att få betala för dem i alla fall, och då betalar du dubbelt. När andra försöker överta ditt ansvar, då skapar det bara ett ännu större drama.
Kärlek är alltid vänlig. Rädsla är alltid ovänlig. Med rädsla är vi fulla av skyldigheter, fulla av förväntningar, saknar respekt, undviker ansvar och tycker synd om. Hur kan vi må bra när vi lider av så mycket rädsla? Allting får oss att känna oss som offer och vi upplever vrede, sorg, avund eller svek. Vrede är ingenting annat än rädsla iförd mask. Sorg är rädsla iförd mask. Avund är rädsla iförd mask. Med alla dessa känslor som uppstår ur rädsla och skapar lidande, kan vi bara låtsas vara vänliga. Vi är inte vänliga eftersom vi inte känner oss väl till mods, eftersom vi inte är lyckliga. Om du befinner dig på kärlekens stig har du inga skyldigheter och inga förväntningar. Du tycker inte synd om dig själv eller om din partner. Allting går bra för dig och det är därför du alltid har det där leendet på läpparna. Du känner dig väl till mods med dig själv och eftersom du är lycklig är du vänlig. Kärlek är alltid vänlig och den vänligheten gör dig generös och öppnar alla dörrar. Kärlek är generös. Rädsla är självisk; den handlar bara om mig. Egoism stänger alla dörrar.
Kärlek är villkorslös. Rädsla är full av villkor. På rädslans stig säger man: Jag älskar dig om du låter mig kontrollera dig, om du är snäll mot mig, om du passar in på bilden jag har av dig. Jag skapar en bild av hur du bör vara, och eftersom du inte är som den bilden och aldrig kommer att bli det, dömer jag dig och finner dig skyldig. Många gånger skäms jag till och med för dig, eftersom du inte är det jag vill att du ska vara. Om du inte passar in på bilden jag skapar generar du mig och irriterar mig, och jag har inget tålamod alls med dig. Jag bara spelar vänlig. På kärlekens stig finns inga om; det finns inga villkor. Jag älskar dig utan anledning, utan rättfärdigande. Jag älskar dig som du är, och du är fri att vara som du är. Om jag inte tycker om ditt sätt att vara då är det bättre att jag är tillsammans med någon som är så som jag vill. Vi har ingen rätt att förändra någon annan, och ingen annan har rätt att förändra oss. Om vi ska förändras är det på grund av att vi vill förändras, därför att vi inte vill lida längre.
De flesta människor lever sitt liv på rädslans stig. De har ett förhållande därför att de tycker att de måste ha det. I förhållandet har de mängder av förväntningar på sin partner och på sig själv. All dramatik och allt lidande beror på att vi använder de kommunikationskanaler som existerade innan vi föddes. Människor dömer och blir offer. [...] Längs rädslans stig finns så många villkor, färväntingar och skyldigheter att vi skapar en mängd regler bara för att skydda oss mot känslomässig smärta, när sanningen är den att det inte borde finnas några regler. Regler påverkar kvaliteten hos kommunikationskanalaerna mellan oss, därför att när vi är rädda så ljuger vi. Om du har förväntingar på att jag ska vara på ett visst sätt så känner jag mig tvingad att vara sådan. Sanningen är att jag inte är den du vill att jag ska vara. När jag är ärlig som jag är, då är du redan sårad och arg. Då ljuger jag för dig eftersom jag är rädd för ditt fördömande. Jag är rädd för att du ska klandra mig, finna mig skyldig och straffa mig. Och varje gång du minns, straffar du mig om och om igen för samma misstag.
Längs kärlekens stig finns rättvisa. Om du begår ett misstag så betalar du för det en enda gång, och om du verkligen älskar dig själv lär du dig av det misstaget. Längs rädslans stig finns ingen rättvisa. Du tvingar dig själv att betala tusen gånger för samma misstag. Du tvingar din partner eller din vän att betala tusen gånger för samma misstag. Det här skapar en känsla av orättvisa och river upp många känslomässiga sår. Sedan bäddar du förstås för att misslyckas. Människor spelar upp dramer om allting, till och med om det minsta och enklaste. Vi ser dessa dramer i normala relationer i helvetet, därför att paren befinner sig på rädslans stig.
I varje relation finns två halvor. Den ena halvan är du, den andra halvan är din son, din dotter, din far, din mor, din vän, din partner. I alla relationer är du bara ansvarig för din halva; du är inte ansvarig för den andra halvan. Det spelar ingen roll hur nära varandra du tycker att ni står, eller hur intensivt du tycker att du älskar, det finns ingen möjlighet för dig att bära ansvaret för det som finns i den andra personens huvud. Du kan aldrig veta vad den personen känner eller tror, eller vilka antaganden han eller hon gör. Du vet ingenting om den personen. Det är sannigen, men vad gör vi? Vi försöker ta ansvaret för den andra halvan, och det är därför relationer i helvetet bygger på rädsla, dramer och krig om kontrollen.
Om vi befinner oss i ett krig om kontrollen beror det på att vi inte får någon respekt. Sanningen är den att vi inte älskar. Det är egoism, inte kärlek; det är bara de där små tripparna som får oss att må bra. När vi inte får någon respekt råder ett krig om kontrollen, eftersom båda känner sig ansvariga för varandra. "Jag måste kontrollera dig därför att vad som än händer kommer du att såra mig och jag vill undvika smärtan. Om jag sedan ser att du är ansvarslös kommer jag att hacka på dig hela tiden för att försöka få dig att ta ansvar, men "ansvar" sett ur min personliga synvinkel. Det betyder inte att jag har rätt." Det är vad som händer när vi kommer från rädslans stig. Eftersom det inte finns någon respekt där agerar jag som om du inte är god nog eller intelligent nog för att se vad som är bra eller inte bra för dig. Jag gör antagandet att du inte är stark nog för att reda ut vissa situationer och ta vara på dig själv. Jag måste överta kontrollen och säga: "Låt mig göra det åt dig" eller "Låt bli det där". Jag försöker undertrycka din halva av relationen och tar kontroll över hela. Om jag övertar kontrollen över hela relationen, var finns då din del? Det fungerar inte.
Tillsammans med den andra halvan kan vi uppleva saker, glädjas och skapa den underbaraste dröm tillsammans. Men den andra halvan har alltid sin egen dröm, sin egen vilja. Vi kan aldrig kontrollera den drömmen, hur mycket vi än försöker. Då har vi ett val: Vi kan antingen ge upphov till en konflikt och ett krig om kontrollen, eller vi kan bli en lekkamrat och en lagspelare. Lekkamrater och lagspelare spelar tillsammans, men inte mot varandra. Om du spelar tennis har du en partner, ni är ett lag, och ni går aldrig emot varandra, någonsin. Även om ni spelar tennis på olika sätt så har ni samma mål: att ha roligt tillsammans, att spela tillsammans, att vara lekkamrater. Om du har en partner som vill kontrollera ditt spel och säger "Nej, spela inte så där, spela så här. Nej, du gör fel", då kommer det inte vara roligt. Till sist kommer du att sluta spela tillsammans med den partnern. Istället för att vara ett lag vill din partner kontrollera ditt spel. Och utan lagbegreppet uppstår det alltid konflikter. Om du ser ditt partnerskap, ditt kärleksföhållande, som ett lagspel, då kommer allt att bli bättre. I ett förhållande, liksom i en lek, handlar det inte om att vinna eller förlora. Ni leker däför att ni vill ha roligt.
På kärlekens stig ger du mer än du tar. Och naturligtvis älskar du dig själv så mycket att du inte låter själviska människor utnyttja dig. Du söker inte efter att ge igen, men du är tydlig i din kommunikation. Du kan säga: "Jag tycker inte om när du försöker utnyttja mig, när du inte visar mig respekt, när du är ovänlig mot mig. Jag behöver ingen som misshandlar mig verbalt, känslomässigt eller fysiskt. Jag behöver inte höra dig svära hela tiden. Det är inte så att jag är bättre än du: det är bara det att jag älskar skönhet. Jag älskar att skratta; jag älskar att ha roligt, jag älskar att älska. Det är inte så att jag är självisk, jag behöver bara inte ett stort offer intill mig. Det betyder inte att jag inte älskar dig, men jag kan inte ta ansvar för din dröm. Om du har ett förhållande med mig kommer det att bli svårt för din parasit, för jag tänker inte reagera alls på allt ditt skräp." Det här är inte att vara självisk, det är att älska sig själv. Egoism, kontroll och rädsla kan knäcka nästan vilken relation som helst. Generositet, frihet och kärlek kan skapa den vackraste relation: en ständigt pågående romans.
För att bli mästare på en relation handlar allting om dig själv. Det första steget är att bli medveten, att veta att alla drömmer sin egen dröm. När du väl vet det kan du ta ansvar för din halva av förhållandet, alltså dig själv. Om du vet att du bara är ansvarig för den ena halvan av relationen kan du lätt kontrollera den. Det är inte din sak att kontrollera den andra halvan. Om vi känner respekt vet vi att vår partner, vän, son eller mor tar helt och fullt ansvar för sin halva. Om vi respekterar den andra halvan kommer det alltid att råda fred i relationen. Det finns inget krig.
Om du sedan vet vad som är kärlek och vad som är rädsla, då blir du medveten om ditt sätt att förmedla din dröm till andra. Kvaliteten hos din kommunikation beror på de val du gör i varje stund, om du ställer in din känslomässiga kropp på kärlek eller på rädsla. Om du kommer på dig själv på rädslans stig kan du, bara genom att du är medveten om den, flytta över din uppmärksamhet till kärlekens väg. Bara genom att se var du befinner dig, genom att förflytta din uppmärksamhet, kan du få allting omkring dig att förändras.
Till sist, om du är medveten om att ingen annan kan göra dig lycklig, och att lycka är resultatet av kärlek som kommer inifrån dig själv, då når du toltekernas största insikt, kärlekens insikt. Vi kan tala om kärlek och skriva tusen böecker om den men kärleken kommer att vara totalt annorlunda för var och en av oss, därför att vi måste uppleva kärleken. Kärlek handlar inte om begrepp; kärlek handlar om handling. Kärlek i handling kan bara procucera lycka. Rädsla i handling kan bara producera lidande.
Det enda sättet att bli en mästare på kärlek är att visa kärlek. Du behöver inte rättfärdiga din kärlek, du behöver inte förklara din kärlek, du behöver bara göra bruk av den.
Inre Ro - Helhetsterapi
Storgatan 69, 824 52 HUDIKSVALL
Telefon: 073-771 07 70 Mail: info@inrero.se